dangerouseyes

Jag har alltid varit liten, rädd och svag. Aldrig kunnat stå på egna ben. Varit så beroende av trygghet, men aldrig riktigt haft det. Jag misslyckas och jag känner mig aldrig tillräcklig.. Jag undrar ibland vad jag har gjort med mitt liv, hur jag hamnat där jag är. Är allt bara mitt eget fel, eller är det pga allt jag varit med om? Jag känner mig så svag och så misslyckad. För egentligen, har jag någon gång lyckas med det jag velat? Har jag någon gång klarat av att genomföra det jag lovat? Jag tror inte det.. Jag har kämpat, eller nej, men jag har försökt iaf, ta mig igenom grundskolan, utan några framsteg. Hur jag än gjorde så blev det ingen förändring. Jag lovade att försöka, jag lovade att ändra på mig. Men jag lyckad inte. Jag orkade inte. Vad är man egentligen för jävla loser, som inte ens klarar av gundskolan? När man ligger hemma i sängen med ångest, huvudvärk och en stor klump i halsen, utan någon egentligen anledning? Var det jag själv som skapade den rädslan, eller grundade den i något annat? Jag vet inte. Men jag vet att jag hatade det, mer än allt. Jag kunde inte finna ro eller energi. Det tog stop. Och jag gjorde väl nog inte heller något åt det..
Jag började gymnasiet i hopp om en förändring. Jag var säker på vad jag ville och jag trodde verkligen att jag skulle klara det. Jag fick fantastiska lärare och underbara klasskompisar, jag älskade att ta på mig mina arbetsbyxor, bära tunga trästockar och stå i verkstan. Det var det jag ville, jag visste vem jag var och vad jag ville med mitt liv. MEN inte fan klarade jag det heller. Något tog tag i mig och drog mig tillbaka. Tillbaka där jag reda varit. Jag var osäker och rädd. Svag och ensam, men en ångest stor som helvetet.. Var jag inte redo? Varför gick det inte, fast jag så gärna ville? Jag hade ingen ork eller energi. Jag var som ett damp-barn på de teoretiska lektionerna. Jag kunde inte sitta stilla och koncentera mig. Det fanns vaken tålamod eller intresse. Ingen ork eller lust. Allt bara låste sig. Klumpen i halsen växte sig stor igen och jag förstod att jag misslyckats, igen. Jag skulle aldrig fixa det.
Efter många om och men tog jag beslutet att hoppa av, tänka på annat och sysselsetta mig med något praktiskt en tid framåt, och sendan försöka igen. Jag fick utskrivet piller av min doktor, som tydligen skulle jämna ut mitt humör och göra mig gladare. Jag vet inte om de hjälper.. Jag sköte jobb efter jobb, utan respons. Till en början brydde jag mig inte riktigt, det var liksom skönt att bara vara. Andas och låta ångesten glömmas. Jag sov hela dagarna, tog det lugnt och försökte hitta glädje. Men jag var aldrig riktigt utvilad, alltid trött och ängslig. Heller aldrig riktigt glad. Jag var helt plötsligt ensam med min ångest och min rädsla. Jag kände hur tryggheten flöt förbi under mina fötter. Jag insåg att det inte kommer bli som jag tänk mig.
Jag står här ostadigt på mina små ben. Rädd för morgondagen. Rädd för livet och vad framtiden kommer att erbjuda. För jag vet inte längre vad jag vill. Jag vet inte om jag någongång kommer lyckas. Jag står här nu, ensam, utan pengar, trygghet och framtidsplaner.

Inte ens med träningen, som jag älskar och vekligen vill, lyckas jag. Inte med mina mål. Inte ens sånt som jag vet att jag måste.
Jag är pank, ensam, sjuk och trött på precis allt, mest på mig själv.

Och den lyckan och hoppet, jag fann hos en människa, en människa jag verkligen tyckte om.
Det försvann. Bara sådär. Jag vet inte vad som hände eller varför. Men nu är det nog borta.
Jag var inte tillräcklig denna gång heller, inte ens för kärleken.

Sorry för detta helt onödiga och patetiska inlägg.
Men jag behövde skriva av mig.
Nu ska jag ta en varm dusch och sen sova.