måste skriva av mig
Jag är kluven. Jag vibrerar. Jag är orörlig. Det gör ont i hela mig. Jag är arg, ledsen, besviken, förvirrad, chockad och sårad på samma gång. Jag trodde inte det var möjligt. Det känns helt overkligt. Jag trodde seriöst att detta skulle bli en underbar kväll med alla fina människor. Och så slutar det såhär. Jag önskar att jag inte var så förbaskat förkyld, för jag skulle vilja skrika, skrika mina lungor tomma på luft, skrika min hals tom på ljud. Jag vill bara tömma hela mig själv, försvinna. Detta är sjukt. Att en enda människa kan skapa något så fruktansvärt, för så många andra.
Att människor man litar på kan visa sig vara någon helt annan, det är svårt att ta in. Men något man måste lära sig att acceptera. För det finns nog många sånna människor. Tyvärr.
Helt sjuk hur värdelös och tom man kan känna sig när man givit allt man kunnat, offrat så mycket, och så blir det såhär. Jag skämms, fast jag inte har något att skämas över egentligen, jag har givit allt jag kunnat, försökt förstå och hjälpa till. Men tydligen utan till någon nytta, snarare ett kaos. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Men vad kan jag göra klockan 5 på morgonen? Morgondagen/senare idag får väl visa hur det här ska sluta.
Och egentligen. Hur dum är man inte själv? Vad är det för fel på än när man är totalt trasig, sårad och arg, men ändå inte vill gå? Varför är det något i än som säger att det kanske blir bättre, och något vill tro på det väldigt starkt? Men vi är väl trotts allt bara människor. Förjävligt. Varför kan man inte bara svälja och gå vidare? Hjärnan och hjärtat kommer inte överräns. Varför vill de så sällan sammarbeta?
helvete.
Att människor man litar på kan visa sig vara någon helt annan, det är svårt att ta in. Men något man måste lära sig att acceptera. För det finns nog många sånna människor. Tyvärr.
Helt sjuk hur värdelös och tom man kan känna sig när man givit allt man kunnat, offrat så mycket, och så blir det såhär. Jag skämms, fast jag inte har något att skämas över egentligen, jag har givit allt jag kunnat, försökt förstå och hjälpa till. Men tydligen utan till någon nytta, snarare ett kaos. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Men vad kan jag göra klockan 5 på morgonen? Morgondagen/senare idag får väl visa hur det här ska sluta.
Och egentligen. Hur dum är man inte själv? Vad är det för fel på än när man är totalt trasig, sårad och arg, men ändå inte vill gå? Varför är det något i än som säger att det kanske blir bättre, och något vill tro på det väldigt starkt? Men vi är väl trotts allt bara människor. Förjävligt. Varför kan man inte bara svälja och gå vidare? Hjärnan och hjärtat kommer inte överräns. Varför vill de så sällan sammarbeta?
helvete.
Kommentarer
Trackback
