Jag har glömt hur man lever, lever ett liv utan dig.
"Du är vidrig. Riktigt hemsk. Som djävulen själv. Jag hatar dig oändligt och jag vill inget annat än att leva utan dig. Men du är stor och stark, jag är liten och svag, för svag för att släppa dig och någonstans väldigt rädd för att leva utan dig. Du har förvandlat mig till någon jag inte är, du har lärt mig att manipulera min omgivning, alldeles för bra. Du är ett monster, ett monster i mitt liv. Även om jag försöker, lurar mig själv och kämpar så kommer jag inte loss. Du har kontrollen, jag vet det, även om jag inte vill låtsas om det. Du tränger dig på när jag är som svagast och inte kan stå emot, du gör mig maktlös och förtvivlad. Varje gång du gjort mig illa har jag lovat mig själv, svurit på att det var den sista gången. Jag gråter förtvivlat med en ångest stor som universum i mitt huvud, och jag säger till mig själv att jag ska be om hjälp, prata med någon som kan ta dig ifrån mig. Men jag vågar inte. För du är stark och jag är svag. Du vinner alltid. Jag har nog lärt mig det nu. Du får mig att tro att jag behöver dig, att jag är ingenting utan dig. Du är min trygghet. Av någon anledning tror jag på det. För jag vet inte bättre, inte längre. Jag vet att det jag gör är fel, sjukt och hemsk. Men jag kan inte låta bli. Jag hatar dig och vad du gör med mig, men jag är livrädd för att leva utan dig.
Jag är förslavad i mig själv, fast i min egen sjukdom"
Jag är förslavad i mig själv, fast i min egen sjukdom"
Kommentarer
Trackback
