Dag 2 - Min första kärlek
Jaha, min första kärlek, ja.
Vart ska man börja? Det finns så mycket att säga men samtidigt ingenting.. Jag har försökt att förtränga och jag har lagt den tiden bakom mig..
Men den första kärleken, är den inte obeskrivlig? Något man bara själv kan förstå? Om ens det.
När jag tänker på det idag, ser det från en annan synvinkel känns allt så sjukt. Hur man redan som 11, nästan 12 år, kan uppleva en förälskelse starkare än något annat? Att man i så ung ålder kan offra allt för en annan människa? Att man kan låta någon få förstöra sin egen barndom..
Jag minns hur jag gick sönder, så många gånger. Jag hatade mig själv men samtidigt kunde jag inte ge upp. Jag var fast. Fast i ett helvete av kärlek. Det var en hemsk tid.
Men jag minns också hur lycklig jag var imellanåt, hur underbart livet kunde kännas när kärleken blev besvarad.
haha ja, jag vet inte vad jag ska skriva eller hur jag ska uttrycka mig. Jag tror att ens första kärlek är något så personligt och känslomässigt att ingen annan kan förstå hur man än förklarar, hur man kände/känner.
Men kom ihåg att, även hur stark den är, den första kärleken, så är det inte den sista. Och hur ont den än kan göra, hur trasig och sårad man än kan känna sig, så blir det bättre. Man går vidare, såren läker och man kommer kunna bli kär igen. Man kan aldrig ersätta en person, men man kan bygga upp en ny kärlek till en annan person.
Jag tror faktiskt att det kan vara nyttigt att bli sårad. Att falla och sen resa sig upp igen. Man lär sig av misstag, inte sant? Som när man var liten, man förstod inte att man skulle passa sig för plattan på spisen förns man bränt fingrarna.
Man blir starkare i sig själv av att falla, förlora sig själv och att sen resa sig upp, gå vidare och hitta sig själv igen. För jag lovar, om du förlorar dig själv, och sedan lyckas hitta tillbaka, så kommer du hitta dig själv, men i en starkare, mer erfaren och bättre person.
Vart ska man börja? Det finns så mycket att säga men samtidigt ingenting.. Jag har försökt att förtränga och jag har lagt den tiden bakom mig..
Men den första kärleken, är den inte obeskrivlig? Något man bara själv kan förstå? Om ens det.
När jag tänker på det idag, ser det från en annan synvinkel känns allt så sjukt. Hur man redan som 11, nästan 12 år, kan uppleva en förälskelse starkare än något annat? Att man i så ung ålder kan offra allt för en annan människa? Att man kan låta någon få förstöra sin egen barndom..
Jag minns hur jag gick sönder, så många gånger. Jag hatade mig själv men samtidigt kunde jag inte ge upp. Jag var fast. Fast i ett helvete av kärlek. Det var en hemsk tid.
Men jag minns också hur lycklig jag var imellanåt, hur underbart livet kunde kännas när kärleken blev besvarad.
haha ja, jag vet inte vad jag ska skriva eller hur jag ska uttrycka mig. Jag tror att ens första kärlek är något så personligt och känslomässigt att ingen annan kan förstå hur man än förklarar, hur man kände/känner.
Men kom ihåg att, även hur stark den är, den första kärleken, så är det inte den sista. Och hur ont den än kan göra, hur trasig och sårad man än kan känna sig, så blir det bättre. Man går vidare, såren läker och man kommer kunna bli kär igen. Man kan aldrig ersätta en person, men man kan bygga upp en ny kärlek till en annan person.
Jag tror faktiskt att det kan vara nyttigt att bli sårad. Att falla och sen resa sig upp igen. Man lär sig av misstag, inte sant? Som när man var liten, man förstod inte att man skulle passa sig för plattan på spisen förns man bränt fingrarna.
Man blir starkare i sig själv av att falla, förlora sig själv och att sen resa sig upp, gå vidare och hitta sig själv igen. För jag lovar, om du förlorar dig själv, och sedan lyckas hitta tillbaka, så kommer du hitta dig själv, men i en starkare, mer erfaren och bättre person.
Kommentarer
Trackback
