en kvällstanke
Det var så länge sen, men jag minns det ganska klart. Jag har försökt glömma, jag har försökt sudda ut. Men ibland kan jag inte låta bli att lé när jag sluter mina ögonlock, jag ser och jag känner, precis som om jag vore där igen.
Det var sen höst, snart vinter. Så många kvällar hon lät hans då lilla kropp värma henne när hon frös, så många sena kvällar hon gick den långa vägen tillbaka själv, för att hon ville stanna så länge som möjligt i hans närhet. Jag minns hans skratt, som ett lyckligt litet barn. Jag minns att hon ibland var tvungen att undvika hans blick, för att inte tappa andan. Jag minns hur han förändrade rösten beroende på tillfälle, jag minns hur varm hon blev när han pratade mjuk med henne, och hur hon skrattade när han lät häftig inför dem andra. Jag minns hur han förändrades, vad han gjorde med hennes hjärta. Jag minns hur han lät henne bli bortglömd, liten och svag. Men i hennes drömmar har han ånger, han visar henne allt det hon ville se. Men varför nu? Det var då hon behövde det, inte nu. Hon är lycklig nu och har nästan glömt. Kanske är det ursäkten hon behöver, hon kanske behöver höra den där mjuka rösten förklara något hon aldrig förstod. Hon behöver ärliga ord, så hon kan förstå vad det egentligen var som hände.
Kanske är det så att om man har givit någon allt, så kan man aldrig någonsin ge mer än bara lite till någon annan? Är det för att det är tom, att man inte har något mer att ge? Eller är det för att man inte vågar? Jag vet inte, men jag undrar.
Jag vet att det finsate man kan ge en annan människa är sitt hjärta. Det är väldigt svårt, att stå där med sitt hjärta inslaget i ett paket och bara "varsegod, det är ditt nu. Men om du inte vill ha det, så snälla ge tillbaka det, helt." Det är läskigt, men det är väldigt modigt om man klarar av det. Alla kommer någon gång i livet vara med om att man givit sitt hjärta till fel person, man får tillbaka det trasigt, helt förstört. Men man får inte ge upp, man får låta det läka och sedan försöka igen. Tillslut hittar man någon som tar emot hjärtat ditt med glädje, bevarar det i sin hand och tar hand om det bättre än vad du själv någonsin gjort. Det är kärlek och lycka. Att älska och att bli älskad.
Det var sen höst, snart vinter. Så många kvällar hon lät hans då lilla kropp värma henne när hon frös, så många sena kvällar hon gick den långa vägen tillbaka själv, för att hon ville stanna så länge som möjligt i hans närhet. Jag minns hans skratt, som ett lyckligt litet barn. Jag minns att hon ibland var tvungen att undvika hans blick, för att inte tappa andan. Jag minns hur han förändrade rösten beroende på tillfälle, jag minns hur varm hon blev när han pratade mjuk med henne, och hur hon skrattade när han lät häftig inför dem andra. Jag minns hur han förändrades, vad han gjorde med hennes hjärta. Jag minns hur han lät henne bli bortglömd, liten och svag. Men i hennes drömmar har han ånger, han visar henne allt det hon ville se. Men varför nu? Det var då hon behövde det, inte nu. Hon är lycklig nu och har nästan glömt. Kanske är det ursäkten hon behöver, hon kanske behöver höra den där mjuka rösten förklara något hon aldrig förstod. Hon behöver ärliga ord, så hon kan förstå vad det egentligen var som hände.
Kanske är det så att om man har givit någon allt, så kan man aldrig någonsin ge mer än bara lite till någon annan? Är det för att det är tom, att man inte har något mer att ge? Eller är det för att man inte vågar? Jag vet inte, men jag undrar.
Jag vet att det finsate man kan ge en annan människa är sitt hjärta. Det är väldigt svårt, att stå där med sitt hjärta inslaget i ett paket och bara "varsegod, det är ditt nu. Men om du inte vill ha det, så snälla ge tillbaka det, helt." Det är läskigt, men det är väldigt modigt om man klarar av det. Alla kommer någon gång i livet vara med om att man givit sitt hjärta till fel person, man får tillbaka det trasigt, helt förstört. Men man får inte ge upp, man får låta det läka och sedan försöka igen. Tillslut hittar man någon som tar emot hjärtat ditt med glädje, bevarar det i sin hand och tar hand om det bättre än vad du själv någonsin gjort. Det är kärlek och lycka. Att älska och att bli älskad.
Kommentarer
Trackback
